Blybatterier har funnits i mer än 100 år. Sedan de började användas har det varit allmänt känt att batteriet får längre livslängd om det används och laddas enligt följande: laddning och urladdning med en hastighet på 0,1 C av batterikapaciteten.
För att lösa problemet med långsam laddning publicerade amerikanen Max sina forskningsresultat för världen 1967. Han laddade med pulserande ström i en takt som översteg 1 C och lät batteriet laddas ur under korta pauser i laddningen. Urladdningen bidrar till att eliminera polarisering, sänka elektrolytens temperatur och förbättra elektrodplattornas förmåga att ta emot laddning.
År 1969 tillverkade flera kinesiska forskare och tekniker framgångsrikt olika märken av snabbladdare utifrån Max tre lagar. År 2000 tillämpades denna princip på laddare för elbilar. Under laddningen bröts inte laddningskretsen, utan batteriet i en elcykel med vevdrift av bästa kvalitet kortslöts med lågt motstånd för att laddas ur.
Vid kortslutning förblir laddningskretsen sluten, och induktorer är anslutna i laddningskanalen. Vanligtvis varar en kortslutning mindre än 1 sekund, i 3–5 millisekunder (1 sekund / 1 000 millisekunder). Eftersom strömmen i induktorn inte kan ändras momentant och kortslutningen varar så kort tid skyddas laddarens strömomvandlingsdel.
Om laddningsströmmen går i positiv riktning går urladdningen naturligtvis i negativ riktning. Inom elfordonsbranschen kallas detta en ”laddare med negativ puls”, och den kan bland annat förlänga batteriets livslängd.